Jag är en 43-årig kvinna, som äntligen börjar njuta frukterna av mina kunskaper och erfarenheter i livet. Vägen till mitt liv som företagare idag bestått av både fram- och motgångar, självkänslan har åkt upp och ner, men under de senaste åren har jag skaffat mig verktyg som har hjälpt mig att stärka och hitta det som är mina starka sidor och utveckla dessa ytterligare. Samma sak vill jag att andra ska få möjlighet att utforska, därför satsar jag stor del av min tid idag till att hjälpa andra att hitta sina inneboende krafter genom bl a enskild coaching. Under min halvårslånga coachutbildning i Göteborg fick jag vränga ut-och-in på mina föreställningar om mig själv, vilket även ändrade min inställning till min omgivning. Tänk va många människor som skulle må fruktansvärt mycket bättre om de fick hjälp med detta!  Alla människor borde ha en egen coach!

 

Receptet
Redan som tonåring hade jag tydligen kommit på receptet för framgång och för att skapa det som jag ville ha. Men på den tiden tänkte jag inte på skriva upp receptet, utan vid första stora motgången vid 23 års ålder, tappade jag tillfälligt sugen. En äldre ortoped i Göteborg tyckte att jag skulle bli sjukpensionär eftersom jag hade ont i ryggen, trots min ålder. Jag blev av med jobbet som vikarierade butikschef i småbutiker i en större kedja i Göteborg efter att ha genomgått ledarskaps-utbildningar och hade redan haft en egen avdelning på ett varuhus i Mölndal (1987). Men personalavdelningen ansåg att jag simulerade min sjukdom, så jag fick packa ihop och blev sjukskriven i tre år. Efter 1½ år av dessa orkade jag bara inte gå hemma längre, utan såg själv till att fixa omskolning till datatekniker. Tydligen hade jag hittat receptet igen. Men eftersom jag inte heller denna gång hade skrivit upp det, tappade jag  det igen efter några år - och igen - och igen. Men däremellan hittade jag det igen. Det är just det som skiljer de som misslyckas i livet från de som lyckas - att man inte ger upp helt när man faller, utan kravlar upp igen och fortsätter sträva mot målen. Att "misslyckas" är helt ok, så länge man inte ger upp, utan fortsätter att sträva mot målet. Jag kallar det hellre återkoppling än misslyckande, förresten.

Lilla gumman-syndromet
Eftersom jag redan som tonåring hade siktet inställt på att driva en egen butik kändes det naturligt att återigen tänka eget företag efter utbildningen till datatekniker. Eftersom lärarna som jag hade inte visste vad personligt entreprenörskap var eller vad värdskap är för ett ord, fick jag en stark önskan om att göra samma sak som dem, fast bättre. "Lilla gumman-syndromet" kallar jag den upplevelse då jag blev tillsagd av studierektorn att åka hem igen, eftersom jag ändå inte skulle klara utbildningen. Va?!? Tyvärr var jag för ung och oerfaren för att säga vad jag ansåg om detta uttalande från honom, men det taggade mig verkligen att som ensam tjej i klassen bland 23 killar klara utbildningen utan större problem.

När utbildningen till datatekniker var klar, blev jag erbjuden jobb som mäklarassistent på Svensk Fastighetsförmedling här i Ed. Ett väldigt roligt och omväxlande jobb. Men så berodde det nog också på att jag hade en chef som var underbar, Maj-Britt. Vi håller fortfarande kontakten. Efter ett år där var det dags att föda barn och vara mammaledig, men sen var det så dags att starta företaget, den 1 augusti 1994. Inför starten besökte jag AF och fick återigen uppleva "Lilla gumman-syndromet". Mannen bakom skrivbordet tyckte inte att det var läge för mig att starta ett dataföretag i kommunen. Det fanns redan ett och det kunde räcka... (!) Behöver jag säga att jag startade ändå och hade full beläggning i flera år?

Översättningar och IT-bubblan
Inriktningen var från starten datautbildningar och är så till en liten del fortfarande. Efter ett kort tag träffade jag ett bokförlag på en datamässa, Prentice Hall, och började sedan korrekturläsa och senare översätta amerikanska databöcker till svenska för dem. Det hann bli 12 översatta böcker innan förlaget drog sig ur Sverige pga att det kostade för mycket pengar att översätta böcker som blir omoderna efter några månader.

Vid denna tiden började jag att fundera rätt mycket över det där receptet för framgång. Hur såg det ut egentligen? Efter de senaste åren hade jag visst tappat receptet fullständigt, så efter sju sorger och bedrövelser både privat och i företaget, var det sen dags för nästa smäll - IT-bubblan sprack! Visserligen klev jag ur mina kriser med stärkt självförtroende, eftersom jag hela tiden har haft en inre kärna som har vägrat att ge upp. Jag har vetat inom mig att jag har det som krävs för att klara mig, oavsett vad som händer omkring mig, även om det ser mörkt ut när saker och ting händer. Nu har jag verktygen för att inte hamna i dessa djupa svackor, och om jag skulle hamna där igen, är det lättare att hitta upp på vägen igen. Och tänk att ha möjligheten att hjälpa andra att inte fastna i dessa svackor! Wow!

Tillbaka till skolbänken
Så vad hände när IT-bubblan sprack? Ja, inte la jag mig ner och sparkade mig trött i alla fall. Jag satte mig på skolbänken igen. Så med stöd av familjen började jag plugga på heltid i tre år, men jag hade ändå företaget igång på styrfart under tiden. Det som kändes mest motiverat för mig att läsa var det som nästan ingen längre läste pga IT-bubblan - Informatik (eller systemvetenskap som det kallades innan). Som om inte detta var nog, ville jag inte läsa alla ämnen inom programmet som erbjöds, utan jag komponerade min egen utbildning, vilket tydligen var ovanligt. Att läsa informatik ihop med psykologi var det bara jag och en annan tjej som gjorde. Eftersom jag sedan länge har varit intresserad av personlig utveckling (för att hitta receptet igen kanske?), kändes det som en perfekt kombination för mig att studera hur hjärnan fungerar parallellt med informatikens ämnen (som
t ex utvecklingsparadigm och förändringsmetoder inom systemutveckling). Jag måste erkänna att jag kände mig mer och mer dragen till människans utveckling istället för webbdesign och programmering.

Ibland funderar jag på om jag har större krav på världen än andra... Tiden på högskolan fick mig nämligen att återigen känna en stor irritation över hur vi som elever blev behandlade. Lärarna var inte förberedda inför lektioner, man kunde inte hantera den tekniska utrustningen och hälsade oftast inte på en när man kom eller ens lyfte blicken när man gick. Inte ens den första dagen vi kom till klassrummet fick vi ens ett hej och välkommen. Man var mest bekymrad över att telebild-utrustningen inte fungerade och all uppmärksamhet lades sedan på de elever ute i landet som satt uppkopplade mot denna utrustning. Vi som satt i samma lokal som läraren och den tekniska utrustningen nonchalerades. Gissa vad min C-uppsats handlade om? Jo, hur lärare inom distansutbildningar på högskolan hanterade tekniken. Det lustiga var att denna uppsats gjordes på uppdrag av en annan högskola, som faktiskt redan hade uppmärksammat detta problem i sin egen verksamhet, och som var tacksamma för mitt arbete. Men min egen handledare och examinator tog väl detta ämne och mina slutsatser personligt och gav mig underkänt på uppsatsen. Suck... Efter överklagan och lite gnissel blev den i alla fall godkänd. Märkligt att man ville ha med mina slutsatser i en rapport från VG-regionen som handlade om avhopp i samband med distansutbildningar om den nu var så dålig att den inte ens blev godkänd av min egen handledare... Denna uppsatsskrivning lärde mig flera saker - att ett lågt betyg (eller inget betyg alls) inte betyder att ens arbete inte duger, att tro på sig själv och att inte ge upp. Och just det - att inte använda ordet "detta" för mycket i skriven text. DET har jag lärt mig. För detta påpekades starkt.

Projektledare för entreprenörskap i skolan
När utbildningen på högskolan var klar 2005, ville jag inte gå tillbaka och jobba som jag gjorde innan utbildningen. Därför sökte jag, och fick jobbet som en av två projektledare för ett projekt inom Fyrbodals kommunalförbund som hette "Entreprenörskap som förhållningssätt".  Det gick ut på att förändra förhållningssättet till hur framför allt lärare ser på undervisningsformer i skolan. Samhället ändras så himla fort, men skolan hänger inte med. Att skolan fortfarande på många håll ser ut som det gjorde för 20-30 år sen är skrämmande. Man måste förändra, inte bara på individnivå, utan även strukturellt. Jag skulle kunna skriva en bok eller två bara om detta. Projektet lärde mig hemskt mycket, och känns idag som en viktig erfarenhet för arbetet i mina nuvarande uppdrag. Med det kontaktnät, kunskaper och erfarenheter som dessa två år gav, känner jag mig bara ännu mer säker på vad som behöver göras, inte bara inom skolans värld, utan även inom näringslivet. Och förändringarna behövs inte bara lokalt, utan även regionalt och nationellt. Vi måste alla vara öppna för förändringar och se det som möjligheter istället för hot. Det är var och ens ansvar och möjlighet att göra det man vill i livet. Men tyvärr är det allt för få som vet vad de vill, eller anser sig ens våga eller känner sig inte värda att genomföra sina drömmar.  Slöseri med livskraft, anser jag.

Är det inte lite bloggkänsla över denna text ändå? :)

Under tiden som projektledare började intresset för tankarna bakom företagande att växa. Jag blev rekommenderad att söka till att bli en av regeringens ambassadörer. för kvinnors företagande. Och eftersom frågorna egentligen är desamma som för de inom skolans värld, kändes det jättekul att få beskedet att jag fick vara med i denna trupp. Det innebör att jag ska ut och informera unga damer om hur de kan se eget företagande som ett alternativ till en anställning.

Personligt entreprenörskap
Det handlar om personligt entreprenörskap vare sig det handlar om rektorer, lärare eller elever i skolan, att göra sig anställningsbar, driva företag eller uppfostra hundar. Tankesättet är detsamma. Därför kändes det riktigt kul att få vara med att starta upp en kurs i just personligt entreprenörskap för kvinnliga företagare i Bengtsfors under hösten 08. En annan kurs handlade om hur man som kvinnlig företagare tar betalt, och döm om deltagarnas förvåning när vi istället för att prata om siffror och budgetar istället pratar mest om den personliga utvecklingen. För mår man inte bra, och tycker om sig själv och inser att man är värd att ha det bra, blir det heller inga pengar. Det är en av de bästa kurserna jag har haft. Jag har hittat min grej!! Eller rättare sagt, mitt syfte har hittat mig!

För att fortsätta på den nya banan, har jag fått glädjen att få vara med i några olika kompetensutvecklingsprojekt, vilket är väldigt spännande och roligt att få vara delaktig i.

Coaching
För att må bra och göra det som man trivs med, handlar det om att vara ledare för sitt eget liv. Skulle du själv vilja anställa dig själv? För ett antal år sen svarade jag nej på den frågan. Men idag kan jag säga ja, med rak rygg, trots att den gör ont ibland. Och om man inte kan leda sig själv, hur ska man framgångsrikt då kunna leda sina egna barn, hundar, elever, anställda eller fungera bra i ett samarbete?

Nu väntar jag på att få "köra upp" för att bli certifierad coach enligt den internationella coachorganisationen ICF. Termen coach är gammal; att med häst och vagn ta sig från A till B, men yrket coach är ganska nytt och snabbt växande. För att bli certifierad krävs att man först och främst är diplomerad, vilket jag är.

Mitt recept och mormors recept
Det känns som att min tid inom områdena entreprenörskap, näringslivsfrågor, förändringsarbete och personlig utveckling precis har börjat. Och jag hoppas att mina kunskaper och erfarenheter av alla möjliga och omöjliga situationer i livet ger mig legitimitet att hjälpa andra att utvecklas. Jag tror faktiskt att jag har hittat receptet. Men det är mitt recept som är anpassat för mig. Hur ser ditt recept ut? Jag kan hjälpa dig att hitta det! Jag hittade förresten mormors gamla recept på sockerkaka i en låda när min syster och jag rensade ut gamla saker från förr i somras. Va glad jag blev när det kom fram igen. Tänk, man vet att man har receptet nånstans, för man har ju bakat kakan förut, men man vet inte riktigt hur receptet var om det var länge sen man bakade... Det gäller att rensa ut allt gammalt och hitta det igen!

Men hallå eller!?
Nu tänker ni nog att denna människa verkar vara hur jobbig som helst. Hon pratar bara om framgång, lycka, hitta sig själv, entreprenörskap, ansvar att nå sina mål och bla bla bla... Mår hon aldrig dåligt? Går allt bara på räls hela tiden? Näää, nog sjutton dyker jag ner i träsket ibland, känner mig värdelös, trött, sliten, otålig, irriterad, arg, känner sorg och uppgivenhet och vill bra dra nåt gammalt över mig. Jag tillåter mig verkligen att känna dessa känslor när de kommer. Men inte så länge. Jag är snart igång igen. Det är faktiskt ett val. Du kan också välja.
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 


Allt beror på hur man ser på saker...
"Kan du begripa hur det kan vara en sådan
sjögång när havet ligger så blankt?"
Min mors konstnärliga ådra i unga år